När jag kom...
...till Tyskland var jag säker på att jag skulle lära mig jättemycket. Jag skulle vara omringad av proffsryttare och få se och lära. Men när jag kom hit insåg jag att det inte riktigt var som jag hade trott. Jag sökte jobb hos en av tysklands landslags ryttare men när jag kom in i ridhuset första gången vill jag bara vända i dörren och gå... Det var det värsta jag har sett...
.
.
För mig är dressyr som en konst. Ett samarbete mellan två helt olika varelser, som inte pratar samma språk och inte har samma förutsättningar.
.
.
Jag vill inte kalla det för dressyr när stora männ sitter och bokstavligt bankar ihop en stackars liten häst med graman OCH kandar, sporrar och spö och dessutom har en annan gubbe på marken med två longerpiskor, en framför och en bakom hästen. jodå, de har 8-9 sjuåriga GP hästar... I mina öron har det ingenting med dressyr att göra...
Jag fick sitta upp på den stackars hästen och för att vara ärlig så var det det värsta jag någon gång har suttit på. Hästen bokstavligt drog mig ur sadeln och jag hade ingenting att säga till om över huvudtaget.
Ordet dressyr betyder väl någonting i samband med att djuret skall vara väldresserat men denna var inte väldresserad någonstans. Sen kom tränaren med sina piskor och då lyfte den minst sagt på benen!!!
.
.
Nu har jag varit i Tyskland i snart 8 månader, och jag har faktiskt bara träffat en enda tränaare som jag vill lära från. Hans namn är Reinhart Koblitz och han är helt otrolig. Han ser hästen som en häst, och jobbar därifrån...
.
.
Länk till hans hemsida
.
.
Den viktigaste lärdomen jag har fått sedan jag kom hit, är att man skall välja sin tränare med försiktighet. Bara för att någon är kändis och rider GP, betyder inte att de kan rida...
.
.
Och om det är dessa metoder man måste ta till för att ta sig till världstoppen, då skiter jag hellre i det och lufsar runt i skogen med mina älskade tottohästar <3
.
.
Nu lär jag väl bli sågad för det här inlägget, men då får jag väl bli det i så fall!
<3
Hejdå!
